nyss, ned över Långforsmyren och upp i skogshöjderna under Olofshättan.
Men lika fullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingen sade något, det var som om ingen mäktade.
Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändock fanns någon som levde.
Men ingen rörde sig på länge, länge. Somliga stodo upprätta, stödda mot väggarna, andra hade sjunkit ned på bänkarna, de flesta lågo på golvet i ångestfull bön. Alla förblevo orörliga, förlamade av skräck.
Så gick timme efter timme, och under tiden var det mången, som rannsakade sin själ, och beslöt, att han ville leva ett nytt liv, närmare Gud och längre från hans fiender. Ty var och en av de närvarande tänkte: Det är för något jag gjort, som detta kommit över oss. Detta har skett för mina synders skull. Jag hörde nog, hur de, som foro förbi, ropade mig och hånade och skreko ut mitt namn.
Men vad Gertrud angår, tänkte hon endast: Nu vet jag, att jag aldrig kan leva skild från Ingmar, utan alltid måste vara tillsammans med honom för den trygghetens skull, som utgår från honom.
