ryckte upp unga lövträd med roten och vinkade Med dem till drottningen, och då de gingo in i sina stenstugor, där hustrun satt i bekymmer och längtan, skrattade de och sade:
’Nu, kvinna, skall du ej vara sorgsen mer. Nu reser Storråda till kung Olaf. Nu få vi snart komma åter till Norge.’»
En av de mest hänförande skildringar av nordisk natur som Selma Lagerlöf gjort är beskrivningen på den urskog, som möter det romerska skeppsfolket, när det drager upp för älven (»Skogsdrottningen»). Men hela detta landskap förkroppsligas slutligen i den ljuslockiga nymf, som älgen bär på sin rygg. Hon utgör den mytologiska inkarnationen av denna skog, där stilla musik ljuder, och från vilken sjömännen varje ögonblick vänta, att Pans pipa skall tona dem till mötes.
På samma sätt personifieras bergets vita dimmor: de bliva till de osaligas andar, vilka stöna, sucka, huttra av köld. Och så överallt. Längst drives kanske denna personifikation i den rena legenden. Palmen (Flykten till Egypten) är nästan ett mänkligt väsen. Den ser den heliga familjen komma vandrande fram genom öknen. Den böjer sin stam på Jesusbarnets befallning. Den känner en susning gå igenom sina blad, vemodig som en dödssång.
