V.
m man får döma efter Selma
Lagerlöfs böcker, älskar hon icke städerna. Säkerligen
avskyr hon deras raka gator,
kvalmiga luft, deras artificiella
seder och små hänsyn. Liksom
Nils Holgersson och vildgässen
far hon dem hastigt förbi, sedan hon artigt och
vänligt sagt så mycket gott om dem som möjligt.
Men hon älskar framför allt landet och naturen,
de stora vidderna, skogarnas djup, de fruktbara
älvdalarna, bergen, som förtona i fjärran och de leende
sjöarna.
Hennes naturuppfattning sätter också sin prägel på hennes människoskildring.
De människor, som hon älskar att framställa, utmärka sig aldrig genom något mera komplicerat väsen. Om väckelsepredikanten Hellgum är en av de svagast tecknade karaktärerna i »Jerusalem», om han aldrig blir annat än en skugga, vars stora inflytande över menigheten man knappast förstår, beror detta därpå, att hans själsliv är av den sammansatta art, som Selma Lagerlöf icke gärna rör vid. Hon intresserar sig icke för dylika undan-
