»Men jag älskar honom.»
»Jag ser, hur det är, jag ser, hur det är,» säger majorskan. »Ett snällt barn och ingenting mer, gråter med de bedrövade och skrattar med de glada. Och tvungen att säga ’ja’ till den förste, som säger: ’Jag älskar dig!’ Ja visst, ja. Gå nu in och dansa, min kära unga grevinna. Dansa ni och var glad! Det finnes ingenting ont i er.»
I denna replik finnes hela Elisabet Dohnas väsen samlat och analyserat och icke blott Elisabets, utan en stor skara andra unga kvinnors, som äro fyllda av det äkta kvinnliga behovet att giva och därför icke väga gåvans värde.
Men det är inom ett helt annat område, som Selma Lagerlöf vanligen rör sig. Hon skildrar de enkla, de naiva och osammansatta själarna. Hon skildrar aldrig samhällsindividen och aldrig människan i vardagssituationen. Det är det inre och det allmänmänskliga, som hon för fram. Och behandlar hon någon gång ett nutidsämne som i novellen »Gravskriften», är det en ren själshistoria, i vilken just visas huru en person, sättande sig upp mot det konventionella, och uteslutande följande sin naturs krav, når upp till en högre och ädlare etisk tillvaro.
Det vill säga, att hon framför allt älskar att måla det mest elementära, det instinktiva i
