och nyktra sätt som vi göra. De ledas uteslutande av stundens ingivelse, av passionen, tillfälligheten, nuets nyck, blodets nyckfulla gång. Därav också denna vansinnets eld, som är över dem. Kavaljererna regera på Ekeby. Dans och jaktpartier avlösa varandra. På järnet, som bruket sålt till Göteborg, tänker ingen. Allt går vind för våg. Märkvärdigt nog går det ändå, fast snarast som ett Herrans under. Allt blir till ett äventyr. »På deras (kavaljerernas) tid skummade starkt, beskt öl utför Björksjöfallets breda gråstenstrappa, och Lövens långa sjö var ej fylld med vatten utan med brännvin. På deras tid lades intet tackjärn i ässjan, men smederna stodo i skjorta och trätofflor framför härdarna och vände ofantliga stekar på långa spett, medan smedpojkarna med långa tänger höllo späckade kapuner över glöden. I de dagarna gick dansen över bruksbackarna. Då sov man på hyvelbänken och spelade kort på smedjestädet. I de dagarna smiddes intet järn.»
Dessa kavaljerer hava majorskan att tacka för allt. Men det behöves endast, att den elake Sintram inbillar dem, att majorskan gjort ett kontrakt med Satan, att en av dem varje år skall utlämnas till mörkrets furste, för att hon efter behag skall få styra och ställa på Ekeby, och deras tacksamhet mot välgörarinnan vändes i hat. Efter en julnatt,
