Sida:Mortensen Lagerlöf 1913.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

65
SELMA LAGERLÖF

mellan hennes son och Anna Stjernhök. I stället förälskar han sig själv i Anna Stjernhök, överhöljer henne med kyssar, enleverar henne. Men när vargarna förfölja dem under slädfärden, ser han däri Guds finger och avlämnar henne utanför dörrarna på Berga.

Han älskar Marianne Sinclair, men han kan icke fasthålla henne och slutar med att övergiva henne. Huru ofta har man icke i det verkliga livet påträffat denna typ, sångarbrodern, vacker, begåvad, oemotståndlig, full av ädla tankar, men svag, viljelös, motståndslöst följande ögonblickets ingivelse. I fel som förtjänster är han äkta svensk och härstammar från dessa sorglösa äventyrare, som fordom översvämmat Tysklands och Frankrikes slätter och där övat stordåd.

Dessa män röra sig, svärmiska och förälskade, omkring en krets av kvinnor, vars skönhet, behag och övriga dygder författarinnan skildrar med översvinnliga ord. Det är deras närvaro, som icke minst skapar denna anda av romantisk ridderlighet, som i så hög grad utmärker sagan. Vilken beundran fyller icke dessa hjältars själar för majorskan, utbränd, hård till sinnet, manhaftig, mest lik en av Walter Scotts häxor. Men de minnas henne som den underbart vackra Margareta Celsing, hon en gång var. Där är världsdamen Marianne Sinclair

5. — Selma Lagerlöf.