Det var hembygdens sägner, som lockade Selma Lagerlöf att på allvar gripa till pennan, och denna skara av kavaljerer utgör i sin djupa uppfattning av det svenska nästan ett nytt Bellmansgalleri. Kan man t. ex. tänka sig en mera intim blandning av äkta svenska egenskaper, än de som uppenbara sig hos denne Lilliecrona, där han går och spelar sin fiol söndagsmorgonen på de krattade trädgårdsgångarna! Och det är endast en allmänt erkänd sanning, att knappast någonstädes är den svenske bonden så trovärdigt och storslaget framställd som i Jerusalem. På samma sätt är hennes sista skapelse, Nils Holgersson, en bok om svensk natur och svensk djurvärld. Den är som en stor levande karta över det långa landet med de väldiga barrskogarna, de röda stugorna och de brusande älvarna.
Det djupaste draget i Selma Lagerlöfs författarelynne är också hennes svenskhet. Tillhörande en gammal Värmlandssläkt, berömd i svenska hävder sedan mer än tvåhundra år tillbaka, har hon djupa rötter i den svenska fosterjorden. Till kynne och uppfattning präglas hennes diktning av djup samhörighet med hennes eget folk. Fru Lenngren har i en dikt om sig själv yttrat, att hon nästan aldrig var borta; med en liten förändring, som giver uttrycket en ännu mera positiv prägel, kan
