rätt tid, mumlade d'Artagnan. Vad vill han mig nu? Är det för att göra mig till kapten? I så fall kan jag förlåta honom.
Musketören steg knotande upp och tog sin värja, sin hatt, sina pistoler och sin kappa. Därpå följde han med officern, och Porthos, som nu var ensam innehavare av bädden, sökte ordna den på samma sätt som sin vän.
— Herr d'Artagnan, sade kardinalen, då han varseblev den, som han i en så oläglig stund skickat efter, jag har inte glömt det nit, varmed ni tjänat mig, och jag vill giva er bevis därpå.
— Gott, tänkte d'Artagnan, det där låter ju bra!
— Ni har verkligen lust att bli kapten?
— Ja visst, monseigneur.
— Och er vän, önskar han ännu bli baron?
— I denna stund drömmer han säkerligen, att han redan är det.
— Då, återtog Mazarin, i det han ur en portfölj tog fram det brev, han redan visat d'Artagnan, torde ni vara god taga den här depeschen och överföra den till England.
D'Artagnan såg på kuvertet; där fanns ingen adress.
— Får jag inte veta, till vem jag skall lämna brevet?
— Det får ni veta, då ni kommer till London. Först där skall ni bryta det yttre kuvertet.
— Och vad innehåller min instruktion för övrigt?
— Att till punkt och pricka lyda den, till vilken brevet är ställt.
D'Artagnan ville göra några ytterligare frågor, då Mazarin tillade:
— Ni reser till Boulogne. Där träffar ni på Englands Vapen en ung herre vid namn Mordaunt.
— Ja, monseigneur, och vad skall jag göra med den herrn?
— Följa honom, dit han för er.
D'Artagnan såg på kardinalen med en något bestört min.
— Nu har ni alla upplysningar, som ni behöver, fortfor Mazarin. Skynda er nu!
— Skynda mig, ja, det är lätt sagt, monseigneur, men för att skynda mig behöver jag pengar, och det har jag inte.
