— Min herre, vill ni nu gå och å hans eminens vägnar även väcka herr du Vallon och säga, att jag väntar honom i stallet.
Officeren gick genast, med en iver, som föreföll d'Artagnan något egennyttig.
Porthos hade i sin tur välbehagligt sträckt ut sig på bädden och började efter vanligheten snarka helt melodiskt, då han kände, att någon vidrörde hans skuldra.
Han trodde, att det var d'Artagnan och rörde sig ej.
— Å kardinalens vägnar, sade officern.
— He! utropade Porthos, i det han spärrade upp ögonen, vad säger ni?
— Jag säger, att hans eminens skickar er till England, och att herr d'Artagnan väntar er i stallet.
Porthos drog en djup suck, steg upp, tog hatt, pistoler, värja och kappa och gick, i det han kastade en blick, full av saknad på bädden, där han hoppades få njuta en så ljuvlig sömn.
Knappt hade han vänt ryggen till, förrän officeren intog hans plats på halmbädden, och han hade ej gått över tröskeln, förrän hans efterträdare i sin tur snarkade av alla krafter. Det var ej heller så underligt, ty han var, utom konungen, drottningen och monseigneur Gaston d'Orleans den ende av hela sällskapet, som sov gratis.
