Mousqueton rodnade så djupt och blev så förlägen, att gascognaren började skratta och sade till honom:
— Porthos skulle bli ond, min käre herr Mouston, men jag förlåter er. Kom dock ihåg att detta guld bör tjäna som läkemedel för ert sår, och se därför glad ut! Fort!
Mousqueton antog ögonblickligen en särdeles glättig uppsyn, sadlade i största hast sin herres häst och satte sig upp på sin utan att göra några grimaser.
Under tiden kom Porthos med en tämligen mulen uppsyn och blev helt förvånad över att finna d'Artagnan nöjd och Mousqueton nästan glad.
— Ah, sade han, du har då redan din kaptensgrad och jag min titel?
— Vi skola just bege oss av för att hämta fullmakterna, svarade d'Artagnan. När vi komma tillbaka, skriver signor Mazarini under.
— Vart skola vi fara? frågade Porthos.
— Först till Paris, svarade d"Artagnan, jag vill ordna några affärer där.
— Gott, till Paris alltså! sade Porthos.
Båda begåvo sig iväg till huvudstaden.
Vid ankomsten till stadsportarna förvånades de av den hotande anblick huvudstaden företedde.
Folket hade samlat sig kring en sönderslagen vagn och utgöt sig i förbannelser över några personer, som velat fly, en gubbe och två kvinnor.
Då d'Artagnan och Porthos anhöllo att få slippa in, smickrade man dem däremot på alla sätt. Man tog dem för desertörer från det rojalistiska partiet och sökte vinna dem över till sin sida.
— Vad gör konungen? frågade man.
— Han sover.
— Än spanjorskan då?
— Hon drömmer.
— Och den fördömde italienaren?
— Han vakar. Håll er därför beredda, ty eftersom de avlägsnat sig ha de säkert någonting i sinnet. Men då ni efter
