Då han vände sig om, varseblev han Athos och Aramis och räckte dem handen.
— Ha ni märkt, hur blodfärgad månen är i natt? frågade han.
— Nej, svarade Athos, den tycks mig vara ungefär som vanligt.
— Jag tillstår, svarade Aramis, att jag tycker som greve de La Fère och inte finner något märkvärdigt i dess utseende.
— Mylord, sade Athos, i en så kritisk belägenhet som vår är det på jorden vi böra rikta vår uppmärksamhet, inte på himlen. Har ni utforskat våra skottar och är ni säker på dem?
— Skottarna? upprepade Winter. Vilka skottar?
— Våra skottar, för tusan! svarade Athos. De, åt vilka konungen anförtrott sig, greve Levens skottar.
— Nej, sade Winter. Men säg mig, se ni inte det rödaktiga sken, som betäcker himlen?
— Nej, visst inte, svarade Athos och Aramis på en gång.
— Säg, fortfor Winter, alltjämt behärskad av samma tanke, är det inte en sägen i Frankrike, att Henrik IV dagen innan han mördades spelade schack med marskalk Bassompierre och därvid såg blodfläckar på schackbrädet?
— Jo, svarade Athos, det har marskalken flera gånger berättat mig.
— Men vad kan denna Henrik IV:s syn ha för sammanhang med er, mylord? frågade Aramis.
— Inte det minsta, mina herrar, och det är verkligen dumt av mig att tala om sådana saker, då ert inträde i mitt tält vid den här tiden på dygnet antyder, att ni ha någon viktig underrättelse att meddela mig.
— Ja, mylord, svarade Athos, jag skulle gärna vilja tala med konungen.
— Med konungen? Han sover.
— Jag har mycket viktiga saker att meddela honom.
— Kan det inte uppskjutas till i morgon?
— Nej, han måste veta dem nu genast; kanske det till och med redan är för sent.
— Låt oss då gå in, mina herrar, svarade Winter.
