— Innestående sold, ja visst. I mer än ett års tid ha mina redliga och trogna skottar slagits för blotta äran.
— Ja, sire, men fastän äran är en härlig sak. ha de tröttnat på att släss enbart för den, och i natt ha de sålt er för tvåhundratusen pund, det vill säga hälften av vad de ha att fordra.
— Omöjligt! utropade konungen. Skottarna sälja sin konung för tvåhundratusen pund!
— Judas sålde Frälsaren för trettio silverpenningar.
— Vem är då den Judas som avslutat denna avskyvärda handel?
— Greve Leven.
— Är ni säker på det, min herre?
— Jag hörde det med egna öron.
Konungen drog en djup suck, som om hans hjärta brustit, och lät huvudet sjunka ned mellan sina händer.
— O de skottarna! utbrast han. De skottarna, som jag kallade mina trogna! Skottarna, åt vilka jag anförtrodde mig, då jag i stället kunnat fly till Oxford! Mina landsmän, mina bröder! Är ni verkligen alldeles säker därpå, greve?
— Jag låg bakom greve Levens tält, varav jag lyfte upp en flik, så att jag kunde både se och höra allt.
— Och när skall det gemena köpet gå i fullbordan?
— I dag, på morgonen. Som ers majestät finner, är det således ingen tid att förlora.
— Vad kunna vi göra, då ni säger, att jag blivit såld?
— Gå över Tyne för att komma till Skottland och där söka upp lord Montrose. Han skall inte sälja er, han!
— Vad skulle jag göra i Skottland? Föra ett strövkrig? Något sådant anstår inte en konung.
— Robert Bruces exempel kan ursäkta er, sire.
— Nej, nej, jag har kämpat länge nog. Ha de sålt mig, så må de också utlämna mig, och må en evig skam drabba dem för deras förräderi!
— Sire, svarade Athos, så borde måhända en konung handla, men icke en make eller fader. Jag har kommit hit å er
