Drottningen tycktes hela tiden åhöra koadjutorns tal med bifall, men när det slutades med denna fras, den enda, som kunde bli föremål för speord, vände Anna sig om och tillkännagav med ett ögonkast på sina gunstlingar, att hon överlämnade koadjutorn åt dem. Genast voro hovets kvickhuvuden färdiga med sitt gyckel. Bautru, hovnarren, utropade, att drottningen var ganska lycklig att i en sådan stund kunna erhålla religionens bistånd.
Alla brusto i skratt.
Greve de Villeroy sade sig ej förstå, hur man ett enda ögonblick kunnat hysa fruktan, då man till hovets försvar mot parlamentet och borgarna i Paris hade herr koadjutorn, som med en vink kunde uppbåda en hel armé av präster, kyrkvaktare och pedeller.
Marskalk de la Meilleraie tillade, att i händelse det komme till strid och herr koadjutorn deltoge däri, vore det skada, att man inte på en röd hatt kunde igenkänna koadjutorn, liksom man i slaget vid Ivry igenkände Henrik IV på hans vita plym.
Under hela denna hagelskur av gyckel förblev Gondy lugn och behärskad. Drottningen frågade honom då, om han hade något att tillägga till det vackra tal, han nyss hållit för henne.
— Ja, madame, svarade koadjutorn, jag ber er betänka er två gånger, innan ni upptänder ett borgerligt krig inom landet.
Drottningen vände honom ryggen, och man började åter skratta.
Koadjutorn bugade sig och lämnade palatset, i det han kastade en blick av dödlig fiendskap på kardinalen, som betraktade honom. Denna blick var så skarp, att den trängde ända till djupet av Mazarins hjärta, och att denne, som kände den vara en krigsförklaring, grep d'Artagnan i armen och sade till honom:
— Vid tillfälle, min herre, känner ni väl igen den där mannen, som nyss gick ut, inte sant?
— Ja, monseigneur, svarade d'Artagnan.
