— Var lugn, det skall jag göra.
Porthos gick med sin trygga och lugna gång till stallet, förbi soldaterna, vilka ej kunde undgå att beundra hans resliga växt och kraftfulla kroppsbyggnad. Vid gathörnet träffade han Mousqueton, vilken han tog med sig.
D'Artagnan gick under tiden in i rummet, visslande på en melodi, som han påbörjat vid Porthos bortgång.
— Min käre Athos, sade han, jag har begrundat dina åsikter och skäl, och de ha övertygat mig; jag ångrar verkligen att jag blandat mig i allt det här. Som du själv sagt… Mazarin är en kanalje. Jag har därför beslutit att fly med er… Seså, inga invändningar. Håll er färdiga! Edra värjor stå där borta i vrån, glöm dem inte. Det påminner mig också om Porthos börs. Ah, se där är den!
D'Artagnan stoppade börsen i sin ficka. De båda vännerna betraktade honom med förundran.
— Nå, vad är det för märkvärdigt i detta? frågade d'Artagnan. Jag var blind; Athos öppnade ögonen på mig… det är hela saken! Kom hit!
De båda vännerna närmade sig.
— Ni se den där bakgatan? Där vänta hästarna. Ni gå ut genom porten, vika av till vänster, hoppa upp i sadeln, och allt går som en dans. Men lyssna noga efter signalen. Denna signal är, då jag ropar: Herre, bevara mig!
— Men ger du oss ditt ord på att du följer med oss, d'Artagnan? frågade Athos.
— Ja, det svär jag vid Gud.
— Avgjort då! utropade Aramis. Vid ropet: »Herre, bevara mig!» springa vi ut, kasta över ända allt, som hindrar oss i vår väg, skynda till hästarna, hoppa upp i sadeln och ge djuren sporrarna, var det inte så?
— Alldeles så!
— Ser du, Aramis, sade Athos, jag har ju alltid sagt dig, att d'Artagnan är den bästa av oss.
— Ah, svarade d'Artagnan, artigheter! Då går jag min väg. Adjö!
— Och du flyr alltså med oss?
