— Nu går det för sig, svarade gascognaren, jag tar emot allt, både omfamningar och tacksägelser för min och Porthos räkning, nu ha vi tid på oss.
De båda vännerna, som av d'Artagnan påmints om, att de också stodo i förbindelse hos Porthos, tryckte nu även dennes hand.
— Nu, sade Athos, vore det väl bäst att inte irra omkring på måfå, utan göra upp en plan. Vad skola vi göra?
— Vad vi skola göra? För tusan, det är väl inte så svårt att säga!
— Nå, säg det då, d'Artagnan.
— Vi skynda till närmaste hamn, samla ihop alla våra små tillgångar, hyra ett fartyg och ge oss av till Frankrike. För min del uppoffrar jag gärna min sista sou. Livet är ändå den bästa skatten, och våra liv hänga här på ett hår, kan man säga.
— Vad tycker du, Porthos? frågade Athos.
— Jag, svarade Porthos, är helt och hållet av d'Artagnans tanke. England är ett otäckt land.
— Du har alltså beslutit att lämna det? frågade Athos.
— För tusan, svarade d'Artagnan, jag inser inte, vad som skulle hålla mig kvar här!
Athos växlade en blick med Aramis.
— Far då, mina vänner! sade han suckande.
— Vad? Far! utropade d'Artagnan. Jag tycker du snarare skulle säga: Låt oss fara!
— Nej, min vän, svarade Athos. Vi måste skiljas åt.
— Skiljas! sade d'Artagnan förvånad.
— Bah! utbrast Porthos. Varför skiljas nu, då vi äntligen återfunnit varandra?
— Emedan ert värv är fullgjort och emedan ni kunna, ja till och med böra återvända till Frankrike, men vårt värv är däremot inte fullgjort. Vi kommo hit för att försvara konung Karl, vi försvarade honom ganska illa… det återstår oss att rädda honom.
— Rädda konungen! utbrast d'Artagnan och såg på Aramis, som han förut sett på Athos.
