Winter kallat den tjänare, som de träffat i korridoren till det kungliga tältrummet.
— Vi känna honom, svarade Athos, han vek aldrig från konungens sida.
— Ja, det är sant, sade den sårade. Nåväl, då han såg konungen tillfångatagen, tänkte han på mig. Man red förbi mitt hus, och i konungens namn anhöll han, att man skulle rasta här. Denna begäran bifölls. Konungen var hungrig, sade han. Man förde honom in i detta rum, för att han här skulle förtära sin måltid, och vid dörrar och fönster ställdes vakt.
Parry kände till detta rum, ty under det hans majestät var i Newcastle, hade han flera gånger besökt mig. Han visste, att i rummet finns en fallucka, att denna lucka för ned i källaren, och att man från denna källare kan komma ut i trädgården.
Han gav mig en vink. vars betydelse jag genast fattade. Men denna vink uppsnappades antagligen av konungens bevakning och ingav den misstroende. Okunnig om att man anade något, hade jag blott en enda önskan, nämligen att kunna rädda konungen. Jag låtsades gå ut för att hämta ved och gick in i den underjordiska gången, som förde till källaren. Jag lyfte upp luckan, och under det Parry sköt regeln för dörren, gav jag hans majestät ett tecken att följa mig. Ack, han ville det inte först, men Parry besvor honom att fly, och slutligen beslöt han sig för att följa mig.
Lyckligtvis gick jag före; konungen kom några steg efter mig, men plötsligt såg jag i den underjordiska gången liksom en stor skugga uppresa sig. Jag ville ropa för att varna konungen, men hann inte. Jag kände ett slag, som om hela huset hade störtat över mig, och föll sanslös till jorden.
— Gode, hederlige engelsman! Trofaste tjänare! utropade Athos.
— När jag åter kom till sans, låg jag utsträckt på samma plats. Jag släpade mig ut på gården. Konungen och hans bevakning voro borta. Jag behövde en hel timme för att från gården komma hit in, men här sveko krafterna mig och jag svimmade för andra gången.
— Hur befinner ni er nu?
