— Hans ansikte tilltalar mig mycket, svarade d'Artagnan, han ser god och ädel ut.
— Ja, men han lät tillfångataga sig, sade Porthos; det var ett fel.
— Jag har god lust att dricka konungens skål, sade Athos.
— Låt mig då föreslå den skålen, sade d'Artagnan.
— Ja, gör det, svarade Athos.
Porthos såg på d'Artagnan, helt förbluffad över sin gascogniske väns outtömliga fyndighet.
D'Artagnan tog sin bägare, fyllde den och steg upp.
— Mina herrar, sade han till sina kamrater, låt oss dricka en skål för den förnämste vid denna måltid… och må vår överste vara förvissad om, att vi stå till hans tjänst ända till London och ännu längre bort, om det gäller!
Då d'Artagnan yttrade dessa ord, såg han på Harrison, varför den senare trodde, att skålen gällde honom, steg upp och bugade sig för de fyra vännerna, vilka med sina blickar riktade på konung Karl samtidigt tömde bägarna, under det Harrison å sin sida utan ringaste misstroende även tömde sin.
Karl räckte nu sin bägare åt Parry, som däri slog några droppar öl, ty konungen måste nöja sig med vad som bestods de andra. Därpå förde han bägaren till sina läppar och drack, i det han säg på de fyra ädlingarna med ett fint och tacksamt småleende.
— Seså, mina herrar, utropade Harrison, i det han åter satte sin bägare på bordet, nu ge vi oss iväg igen!
— Var skola vi taga nattläger, herr överste?
— I Tirsk, svarade Harrison.
— Parry, sade konungen, i det han steg upp, sadla min häst; jag vill rida til Tirsk.
— På min ära, sade d'Artagnan till Athos, har inte din kung intagit mig… jag står helt och hållet till hans tjänst.
— Om det du säger är uppriktigt menat, svarade Athos, skall han inte komma fram till London.
— Hur så?
— Jo, dessförinnan skola vi föra bort honom.
