varje man befann sig på den post, som anvisats honom, vände sig åter till d'Artagnan och blickade triumferande på fransmannen, som om han väntat sig beröm för sina anordningar.
— Mycket bra! sade gascognaren. Besitta, vilken förträfflig general ni är!
— Tror ni ännu, att Stuart skall kunna rymma, medan jag håller vakt över honom?
— Nej, säkert inte, svarade d'Artagnan, såvida det inte regnar vänner till honom från himlen.
Groslows ansikte strålade.
Vid ljudet av d'Artagnans lätt igenkännliga röst öppnade Karl Stuart ofrivilligt sina förut tillslutna ögon, och Parry spratt till och avbröt läsningen.
— Vad tänker du på, eftersom du avbryter? frågade konungen. Fortsätt, min käre Parry, om du inte tröttnat.
— Nej, sire, svarade kammartjänaren och återtog läsningen.
Ett bord var framsatt i det yttre rummet, och på detta bord, som täcktes av en duk, funnos två tända ljus, kort, tärningar och bägare.
— Tag plats, mina herrar, sade Groslow, jag sätter mig mitt emot Stuart, som jag så gärna ser, helst där han nu befinner sig; ni, herr d'Artagnan, sitter mitt emot mig.
Athos flammade upp av vrede; d'Artagnan såg på honom med rynkade ögonbryn.
— Det är bra, svarade d'Artagnan, ni greve de La Fère, sitter till höger om kapten Groslow, ni, chevalier d'Herblay till vänster om honom, och du, du Vallon, sitter hos mig.
D'Artagnan hade alltså Porthos vid sin vänstra sida och kunde meddela sig med honom genom stötar med knäet. Athos och Aramis hade han mitt emot sig och till dem kunde han tala med blicken.
Vid greve de La Fères och chevalier d'Herblays namn öppnade Karl åter ögonen; ofrivilligt upplyfte han sitt huvud och omfattade med en enda blick alla deltagarne i denna scen.
I detsamma vände Parry om några blad i bibeln och läste följande vers av Jeremia:
