Om ett ess kom upp, vann han, om det blev en kung, förlorade han.
Han slog upp en kung.
— Äntligen! utropade d'Artagnan.
Vid detta ord stego Athos och d'Artagnan hastigt upp. Porthos drog sig ett steg tillbaka för att få fritt spelrum. Dolkar och värjor voro på väg att blixtra… men då öppnades dörren plötsligt och Harrison visade sig på tröskeln, åtföljd av en man i svart kappa. Bakom denne man syntes fem eller sex musköter blänka.
Croslow steg upp, förlägen över att överraskas bland vin, kort och tärningar. Men Harrison ägnade honom icke den minsta uppmärksamhet, och åtföljd av sin följeslagare inträdde han i konungens rum.
— Karl Stuart, sade han, jag fick nyss order att föra er till London utan att stanna varken dag eller natt. Gör er därför i ordning att fara på ögonblicket.
— Vem har givit denna order? frågade konungen. Är den från general Cromwell?
— Ja, svarade Harrison, och här är herr Mordaunt, som nyss överlämnat den och som har i uppdrag att verkställa den.
— Mordaunt! mumlade de fyra vännerna, i det de växlade en blick.
D'Artagnan sopade åt sig alla de pengar på bordet, vilka han och Porthos förlorat, och stoppade dem i sin rymliga ficka. Athos och Aramis ställde sig bakom honom.
Vid denna rörelse vände Mordaunt sig om, kände igen dem och uppgav ett vilt jubelrop.
— Överste! utropade han. Låt omringa detta rum, ty ni är bedragen! Dessa fyra fransmän ha flytt från Newcastle och ha säkert för avsikt att bortföra konungen. Låt arrestera dem!
— Åh, unge man, sade d'Artagnan, i det han drog sin värja, den ordern är lättare att giva än att verkställa.
Och under det han på ett fruktansvärt sätt skvadronerade med sin värja, ropade han: Reträtt, mina vänner, reträtt!
I detsamma rusade han mot dörren och stötte omkull två av de soldater, som bevakade den, innan de hunnit spänna
