— Allt går bra, sade han.
— Vad har du uträttat? sporde Aramis.
— Jag har hyrt en liten feluck, smal som en pirog och lätt som en svala. Den väntar oss vid Greenwich, mitt emot Hundön. Besättningen består av en skeppare och fyra man, som mot femtio pund stå till vårt förfogande tre nätter i sträck. Så snart vi stigit ombord med konungen, begagna vi oss av floden, segla utför Themsen och äro efter ett par timmar ute på öppna havet. Likt verkliga pirater segla vi längs efter kusterna, sticka in under de branta stränderna, eller om havet är fritt, ställa vi kursen rakt på Boulogne. För den händelse jag skulle dödas, vill jag nämna att skepparen heter Roger och att feluckens namn är Blixten. Med tillhjälp av dessa upplysningar kunna ni lätt få reda på både den ene och den andra. En näsduk med knutar i alla fyra hörnen är igenkänningstecknet.
Strax därefter kom även d'Artagnan.
— Töm era fickor, sade han, ända tills vi fått ihop hundra pund, ty mina (han vände ut och in på sina) äro alldeles tomma.
Summan hopsamlades ögonblickligen, d'Artagnan gick ut, men kom strax därpå tillbaka.
— Seså, sade han, nu är det klart. Uff, det var inte utan möda!
— Är bödeln borta från London? frågade Athos.
— Nej, det vore inte nog. Han hade kunnat gå ut genom ena porten och komma tillbaka genom en annan.
— Var är han då? frågade Athos.
— I källaren.
— Vilken källare?
— I vår värds. Mousqueton sitter vid tröskeln, och här har jag nyckeln.
— Bravo! sade Aramis. Men hur kunde du förmå karlen att försvinna?
— Åh, med pengar förmår man mycket här i världen; det kostade åtskilligt, men han samtyckte ändå till sist?
— Hur mycket kostade det då? frågade Athos. För du förstår väl, min vän, att nu, då vi inte längre äro utfattiga
