— Sire, svarade Parry ännu tystare, i det han böjde sig ned över sin herres säng, sire, det är greve de La Fère och hans vänner.
— Som uppresa min schavott? utbrast konungen förvänad.
— Ja, och som med detsamma göra ett hål i muren.
— Tyst! sade konungen, i det han oroligt blickade omkring sig. Såg du dem?
— Ja, jag talade med dem.
Konungen knäppte ihop händerna och lyfte ögonen mot himlen. Efter en kort men brinnande bön kastade han sig ned från sin säng, gick fram till fönstret och drog gardinerna åt sidan. Skiltvakterna på balkongen stodo där som vanligt, och bortom balkongen utbredde sig en mörk plattform, på vilken mörka gestalter rörde sig fram och tillbaka.
Karl kunde icke urskilja något annat, men under sina fötter kände han skakningen av de stötar, hans vänner gjorde. Alla dessa stötar gavo genljud i hans hjärta.
Parry hade ej misstagit sig. Det var verkligen Athos, som med tillhjälp av Porthos gjorde ett hål, i vilket en av tvärbjälkarna skulle fästas.
Detta hål gick fram till ett slags trumma, anbragt under själva golvet till konungens rum. Då man inkommit i denna trumma, som liknade en mycket låg mellanvåning, kunde man med tillhjälp av ett bräckjärn och goda axlar — och det skulle bli Porthos sak — upplyfta en planka i golvet. Konungen kunde då smyga sig ned genom öppningen, följa sina befriare till en av avdelningarna i den med svart tyg helt och hållet betäckta schavotten, därpå ikläda sig en arbetardräkt, som man hade i beredskap åt honom, och utan fruktan stiga ned tillsammans med de fyra vännerna.
Skiltvakterna skulle vid åsynen av karlarna, som arbetat på schavotten, ej hysa några misstankar utan låta dem obehindrat passera.
Som vi redan nämnt, låg felucken i beredskap.
Denna plan var stor, men enkel och lätt som alla, vilka utgå från ett djärvt beslut.
