Aramis meddelade honom överenskommelsen med Athos. D'Artagnan böjde bifallande på huvudet och Porthos yttrade:
— Bravo! För övrigt ska vi vara till hands i det ögonblick, då rymningen sker. Det är lätt att gömma sig under schavotten, och vi kunna hålla oss där. D'Artagnan, jag, Grimaud och Mousqueton kunna döda minst åtta, om det gäller, Blaisois räknar jag inte… han duger inte till annat än att hålla hästarna. Två minuter för var gör tillsammans fyra minuter. Mousqueton torde väl försinka en minut, det gör fem, och under dessa fem minuter kunna ni ha hunnit en kvarts lieue.
Aramis förtärde hastigt en matbit, drack ett glas vin och bytte kläder.
— Nu, sade han, beger jag mig till hans högvördighet. Gör i ordning våra vapen, du, Porthos, och bevaka väl bödeln, d'Artagnan!
— Var lugn! Grimaud har avlöst Mousqueton och häller ett vaksamt öga på honom.
Aramis tog avsked av dem på samma sätt som han redan tagit avsked av Athos, det vill säga, han omfamnade dem. Därpå begav han sig till biskop Juxon och framställde till honom sin anhållan. Juxon samtyckte så mycket hellre att taga Aramis med sig, som han redan blivit förberedd på, att han skulle behöva biträde av en präst, ifall konungen önskade taga nattvarden eller avhöra en mässa.
Klädd som Aramis dagen förut, steg biskopen upp i sin vagn. Aramis tog plats vid hans sida. Vagnen stannade. vid porten till Whitehall; klockan var omkring nio på morgonen. Ingenting syntes förändrat. Förmaken och korridorerna voro liksom förut uppfyllda av vakter. Två skiltvakter bevakade ingången till konungens rum och två andra gingo av och an utanför balkongen, på schavotten, där stupstocken redan var uppställd.
Konungen var vid gott hopp, och då han återsåg Aramis. förvandlades detta hopp till glädje. Han omfamnade Juxon och tryckte Aramis hand. Biskopen låtsades med konungen tala högt och öppet inför alla om gårdagens sammanträffande.
