— Se här kraschanen, som han gav mig, återtog Aramis. Och här är korset, som jag tog ur hans hand. Han önskade, att dessa klenoder skulle återlämnas till drottningen.
— Och här är en näsduk att linda in dem i, svarade Athos.
Han tog ur fickan upp den näsduk, som han doppat i konungens blod.
— Var har man nu gjort av liket? frågade Athos.
— På Cromwells befallning skall det bevisas kungliga ärebetygelser. Vi lade kroppen i en blykista; läkarne äro nu sysselsatta med att balsamera kvarlevorna av den olycklige monarken, och när de slutat sitt värv, utställes liket på lit de parade.
— Vilket hån! mumlade Athos dystert. Kungliga ärebetygelser åt den, som de mördat!
— Det bevisar, att fastän konungen är död, lever konungavärdigheten ännu, sade Aramis.
— Ack, utropade Athos, det var kanske den siste ridderlige konung världen får skåda.
— Åh, förtvivla inte, greve, sade en grov stämma i trappan, varifrån Porthos tunga steg hördes. Vi äro alla dödliga, mina vänner!
— Du kommer bra sent, min käre Porthos, sade greve de La Fère.
— Ja, svarade Porthos, jag stötte på människor, i min väg, som uppehöllo mig. De dansade, de uslingarna! Jag tog en om halsen, och jag tror, att jag närapå strypte honom. I detsamma kom en patrull. Den, som jag särskilt tagit hand om, kunde lyckligtvis inte tala på några minuter. Jag passade på och rusade in på en bakgata. Denna lilla gränd förde mig till en ännu mindre. Jag hittar ju inte i London och förstår inte engelska… jag var rädd, att jag aldrig skulle komma på rätt stråt, men nu är jag äntligen här.
— Men d'Artagnan, sade Aramis, har du inte sett till honom? Det kan väl inte ha hänt honom någonting?
— Åh, sade Athos med en viss bitterhet, Jag såg honom… han stod i främsta ledet av folkmassan och hade en utmärkt
