— Så vida inte? upprepade Mordaunt, i vars ansikte en vild skadeglädje lyste.
— Så vida inte denna feluck, sådan den för närvarande är, kan gynna edra egna planer.
— Ah, mylord, mylord! utropade Mordaunt. Då Gud gjorde er till sin utvalde, gav han er en blick, som ingenting undgår.
Cromwell gick bort och tog sin kappa.
— Ni går, min herre? frågade Mordaunt.
— Ja, svarade Cromwell, här låg jag i går och i förrgår, och ni vet, att det inte är min vana att ligga tre nätter i samma säng.
— Ers nåd lämnar mig alltså ledighet för hela natten?
— Och även för hela morgondagen, om så behövs, svarade Cromwell. Sedan i går kväll, tillade han småleende, har ni gjort nog för min räkning, och om ni har några enskilda angelägenheter att sköta, så är det inte mer än billigt, att jag lämnar er tid därtill. Är ni beväpnad?
— Jag har min värja.
— Och ingen väntar er vid porten?
— Nej, ingen.
— Då är det bäst ni följer med mig, Mordaunt.
— Tack, min herre. Men de omvägar ni måste göra, då ni går genom den underjordiska gången, skulle fördröja mig, och jag har redan förlorat ganska mycken tid. Jag för min del går ut genom stora porten.
— Gör det då, svarade Cromwell.
Därpå lade han handen på en dold knapp och öppnade en dörr, som var så väl gömd i väggbeklädnaden, att det mest övade öga omöjligt kunnat upptäcka den.
Denna dörr, som öppnades medelst en stålfjäder, tillslöts genast efter honom.
Det var en av dessa hemliga utgångar, som enligt vad historien förmäler, funnos i alla de hemlighetsfulla hus Cromwell bebodde. Gången gick under en bakgata, och man kom upp därur inne i en grotta i trädgården till ett annat hus, som låg hundra steg från det, som den blivande protektorn nyss lämnat.
Det var först under senare delen av denna scen, som Gri-
