D'Artagnan kunde ej förklara denna motståndskraft. De tre vännerna åsågo striden med flämtande bröst och svetten i pannan.
D'Artagnan, som kommit för nära sin motståndare, tog nu i sin tur ett steg tillbaka för att förbereda en fjärde stöt eller snarare för att utföra den. Men i det ögonblick, då han efter en fin och snabb fint, föll ut, hastigt som blixten, tycktes väggen klyva sig; Mordaunt försvann genom den gapande öppningen, och d'Artagnans värja, som kommit emellan de båda dörrhalvorna, sprang av, som om den varit av glas.
D'Artagnan tog ett steg tillbaka. Väggen tillslöt sig åter.
Mordaunt hade, under det han försvarade sig, manövrerat så, att han kommit med ryggen mot den lönndörr, genom vilken Cromwell förut gått ut. Då han hunnit fram till den, hade han med vänstra handen sökt upp och tryckt på knappen, varefter han försvunnit, liksom man på teatern ser onda andar försvinna, vilka äga förmåga att gå tvärs igenom väggarna.
Gascognaren utstötte en ursinnig förbannelse, vilken från andra sidan om järndörren besvarades med ett vilt, olycksbådande skratt, varvid en rysning genomilade ådrorna till och med på den skeptiske Aramis.
— Hitåt, mina herrar! ropade d'Artagnan. Låt oss spränga den här dörren!
— Det är hin onde själv! utbrast Aramis, i det han skyndade till på sin väns rop.
— Tusan bövlar, han slipper undan! vrålade Porthos, i det han tryckte sin breda skuldra mot väggen, som likväl ej rörde sig ur stället.
— Så mycket bättre! mumlade Athos dovt.
— Fördömt! utropade d'Artagnan, i det han gjorde fruktlösa ansträngningar. Men det anade mig, det anade mig! Då den uslingen slingrade sig omkring i rummet, förutsåg jag någon lömsk list. Jag gissade, att han hade något ont i sinnet, men vem kunde vänta sig detta?
— Det var en gemen olycka, som hans gode vän djävulen sänt oss! utropade Aramis.
