XXVIII.
FELUCKEN BLIXTEN.
D'ARTAGNAN HADE GISSAT RÄTT; MORDAUNT hade ingen tid att förlora, och hade icke heller förspillt någon. Han kände sina fienders raskhet i beslut och handling och föresatte sig, att icke giva dem efter. Denna gång hade musketörerna funnit en motståndare, som var dem värdig.
Sedan han sorgfälligt stängt igen dörren efter sig, smög sig Mordaunt fram genom den underjordiska gången, och då han uppnått det närbelägna huset, stannade han för att undersöka sin kropp och hämta andan.
— Bra, sade han, ingenting, nästan ingenting… några skråmor, det är alltsammans. Nu har lag jnte en sekund att förlora; en enda förspilld sekund skulle kanske kunna rädda dem, och de måste dö alla fyra på en gång, träffade av människors åskvigg, eftersom vår herres uteblir. De måste försvinna, krossade, förintade, kringströdda i smulor. Därför måste jag springa, ända tills benen inte kunna bära mig längre, springa, ända tills hjärtat är färdigt att sprängas i mitt bröst, blott jag kan hinna före dem!
II. M. S. 18
