timme för att begiva sig från ärkebiskopshuset till tornet Saint-Jacques-la-Boucherie.
Koadjutorn märkte, att ett ljus brann i ett av de högsta tornfönstren.
— Gott, sade han, vår tiggarkung är på sin post.
Han klappade på, och man öppnade för honom. Adjunkten själv väntade honom och lyste honom uppför trapporna högst upp i tornet. Då de kommit dit, visade han honom en liten dörr, ställde ljuset i en vrå av muren, så att koadjutorn kunde återfinna det, och gick sedan ned.
Ehuru nyckeln satt i dörren, knackade koadjutorn.
— Stig in! sade en röst, som koadjutorn igenkände såsom tiggarens.
Gondy inträdde. Det var verkligen vigvattensutdelaren från Saint-Eustache. Han väntade, liggande på en torftig halmbädd. Då han såg koadjutorn inträda, steg han upp.
Klockan slog tio.
— Nå, sporde Gondy, har ni hållit ert löfte?
— Inte så alldeles, svarade tiggaren.
— Vad? Hur då?
— Ni önskade femhundra man, var det inte så?
— Jo visst.
— Nåväl, jag skaffar er tvåtusen.
— Ni skryter väl inte?
— Önskar ni bevis?
— Ja.
Tre lius voro tända i tornrummet och ställda ett vid varje fönster, av vilka ett låg åt la Cité, det andra åt Palais-Royal och det tredje åt Saint-Denisgatan.
Mannen närmade sig tyst vart och ett av de tre ljusen och blåste ut dem, det ena efter det andra.
Koadjutorn befann sig i mörkret; rummet upplystes nu endast av det svaga skenet från månen, som för tillfället skymdes av mörka skyar, vilkas kanter den smyckade med silverfransar.
— Vad gjorde du? frågade koadjutorn.
— Jag gav signal.
