nen, jag är inte den ni väntar, och ni är inte heller den, som de hoppas få träffa. Ni har intagit kapten Rogers plats, inte sant? Ni är här på general Cromwells befallning, och jag kommer också å hans vägnar.
— Ja, så är det verkligen, svarade skepparen, jag känner igen er, ni är kapten Mordaunt.
Mordaunt ryckte till.
— Åh, frukta ingenting, återtog skepparen, i det han vek undan sin kappa och visade sitt ansikte. Jag är en vän.
— Kapten Groslow! utropade Mordaunt.
— Just han, ja! Generalen påminde sig, att jag förr varit sjöofficer, och därför gav han mig detta uppdrag. Har någon förändring inträffat?
— Nej, nej, allt är i samma skick som förut.
— Jag trodde möjligen att konungens död…
— Konungens död påskyndar deras flykt. Inom en kvart, ja om tio minuter kunna de vara här.
— Varför kommer ni då hit?
— För att gå ombord med er.
— Åh, skulle väl generalen kunna tvivla på mitt nit?
— Nej, men jag vill själv övervaka fullbordandet av min hämnd. Har ni inte någon, som kan ta hand om min häst?
Groslow visslade, och en sjöman framträdde.
— Patrick, sade Groslow, för den här hästen till stallet vid närmaste värdshus. Om man frågar dig, vem den tillhör, så säg, att det är en irländsk herre.
Sjömannen avlägsnade sig genast med hästen.
— Hör på, sade Mordaunt, är ni inte rädd, att de skola känna igen er?
— Nej, det har ingen fara, insvept i den här kappan och huvan, som jag är, och under en så mörk natt. För övrigt kände ju inte ens ni igen mig; då är det så mycket säkrare, att de inte skola göra det.
— Det är sant, svarade Mordaunt, dessutom ha de för närvarande ingen tanke på er. Allt är väl färdigt?
— Ja, allt.
— Och lasten är ombord?
