Detta var vad han berättade:
Knappt hade Grimaud försvunnit genom öppningen och kommit in i första avdelningen av skeppsrummet, förrän han började söka och träffade på ett av vinfaten. Han slog på detsamma… fatet var tomt. Han gick då till ett annat, även detta var tomt, men det tredje, på vilket han knackade, gav ifrån sig ett så matt ljud, att man icke kunde misstaga sig därpå. Grimaud förstod, att det var fullt.
Vid detta fat stannade han, sökte upp ett passande ställe. där han kunde sätta borren och kom under denna undersökning att lägga handen på en kran.
— Bra, tänkte Grimaud. det spar mig besväret att borra.
Han höll fram kruset, vred på kranen och märkte, att fatets innehåll helt långsamt rann ned i kärlet.
Sedan han vridit till kranen igen, ämnade han just föra kruset till sina läppar, emedan han var alltför samvetsgrann för att vilja giva sina kamrater en dryck, som han ej kunde ansvara för, då han i detsamma hörde Mousquetons varningssignal. Han antog, att någon nattrond var i annalkande, slank ned mellan två fat och gömde sig där.
Ett ögonblick därefter öppnades dörren och tillstängdes, sedan den lämnat tillträde åt de två männen, som gått förbi Mousqueton och Blaisois, i det de givit dem befallning att gå till kojs och släcka lampan.
Den ene av dem bar en glaslykta, sorgfälligt tillsluten och nog hög, att lågan ej kunde räcka upp till övre ändan därav. Dessutom voro själva glasen betäckta med vitt papper, som dämpade ljuset och värmen. Denne man var Groslow.
Den andre höll i handen någonting långt, böjligt och hoprullat, liknande en snodd. Hans ansikte skymdes av en bredbrättig hatt.
Då de båda männen kommo fram till det fat, bakom vilket Grimaud låg gömd, stannade de.
— Har ni luntan? frågade den, som bar lyktan, på engelska.
— Ja, här är den, svarade den andre.
