goda sömn, vilket föreföll honom särdeles oangenämt, men d'Artagnan lade handen på hans mun.
— Mina vänner, sade han med låg röst, vi måste genast lämna detta fartyg, eljest är vi alla förlorade.
— Bah! sade Athos. Vad står nu på?
— Vet du vem fartygets befälhavare är?
— Nej.
— Kapten Groslow.
— Groslow! upprepade Aramis. Ah, för tusan!
— Och hans löjtnant?
— Han har väl ingen sådan, svarade Athos. Inte finns det någon löjtnant på en feluck med fyra mans besättning.
— Nej, men Groslow är ingen vanlig kapten. Han har en löjtnant, och denne löjtnant är Mordaunt!
De tre vännerna voro nära att uppgiva ett rop av bestörtning. Dessa oövervinnerliga män kunde ej motstå den hemlighetsfulla och olycksbådande verkan, detta namn utövade på dem; de förskäcktes vid blotta ljudet därav.
— Vad är att göra? frågade Athos.
— Sätta oss i besittning av felucken, svarade Aramis.
— Och döda honom, inföll Porthos.
— Felucken är underminerad, återtog d'Artlagnan. Vinfaten, som jag trodde vara fyllda med portvin, äro i stället fulla med krut. När Mordaunt finner sig upptäckt, spränger han oss alla i luften, både vänner och fiender, och den där herrn är verkligen ett alltför dåligt sällskap för att jag skulle vilja visa mig tillsammans med honom vare sig i himmel eller helvete.
— Du har kanske någon plan? frågade Athos.
— Ja, ha ni förtroende till mig?
— Befall bara! sade de andra på en gång.
— Nåväl, kom hit!
D'Artagnan gick fram till ett fönster, likt en spygatt, men dock tillräckligt stort för att en människa skulle kunna komma ut därigenom. Han sköt sakta upp det.
— Se här vår väg! sade han.
