— Ack, herre, svarade Mousqueton med tårar i ögonen, varför gick ni åter i tjänst? Vi hade det ju så bra på slottet Pierrefonds!
Mousqueton, nu spak och lydig, antingen av tillgivenhet för sin herre eller till följd av det på Blaisois tillämpade exemplet, störtade sig utan invändning blint i vattnet… en i alla händelser hjältemodig handling, ty Mousqueton trodde sig nu verkligen vara förlorad.
Men Porthos var icke den, som övergav sin trogne följeslagare. Husbonden följde så tätt efter sin betjänt, att de båda kropparnas fall i vattnet hördes blott som fallet av en enda, och när Mousqueton åter alldeles förblindad kom upp till vattenytan, kände han sig uppehållen av Porthos starka hand och kunde utan att göra minsta rörelse med en sjöguds majestät närma sig linan.
I detsamma såg Porthos någonting virvla i vattenbrynet så nära intill sig, att han kunde räcka det med handen. Han högg detta något i håret; det var Blaisois, som Athos redan givit sig iväg för att hjälpa.
— Tillbaka, Athos! sporde Porthos. Jag behöver inte din hjälp.
Porthos spände kraftigt knävecken, reste sig upp över vågen som jätten Adamastor och var efter tre ansatser hos sina kamrater.
D'Artagnan, Aramis och Grimaud hjälpte Mousqueton och Blaisois upp i båten, därefter kom turen till Porthos, som då han klev över relingen höll på att stjälpa den lilla farkosten.
— Och Athos? frågade d'Artagnan.
— Här är jag, svarade Athos, vilken likt en general, som betäcker reträtten, ej förrän allra sist velat stiga i båten och nu höll sig fast vid dess kant. Är ni alla här?
— Ja, alla, svarade d'Artagnan. Och du, Athos, har du dolken?
— Ja.
— Kapa då linan och kom!
Athos drog en skarpslipad dolk ur sitt bälte och kapade
