Athos sträckte ut armen och pekade på honom för sina vänner.
— Ja ja, sade d'Artagnan, jag ser honom nog.
— Ah, min Gud! mumlade Athos.
Aramis och d'Artagnan viskade varandra något i örat.
Mordaunt simmade ännu några tag och lyfte som nödsignal upp sin ena hand över vattnet.
— Hav medlidande, mina herrar, för Guds skull, hav medlidande! Jag känner, att krafterna överge mig… jag dör!
Den röst, som bönföll dem om hjälp, var så gripande, att den väckte medlidande i djupet av Athos hjärtla.
— Den olycklige! mumlade han.
— Åh, sade d'Artagnan, det fattas bara, att du beklagar honom! Jag tror verkligen, att han simmar hitåt. Tror han verkligen, att vi skola taga upp honom? Ro, Porthos, ro!
D'Artagnan sänkte själv sin åra i vattnet och några årtag avlägsnade båten ett tjugutal famnar.
— O, övergiv mig intet Låt mig inte omkomma! Hav förbarmande! ropade Mordaunt.
— Jo jo, sade Porthos till Mordaunt, nu tror jag, att vi äntligen ha er fast, och att ni inte kan slippa undan genom någon annan dörr än helvetets.
— Åh, Porthos! mumlade greve de La Fére.
— Låt mig vara, Athos. Du gör dig verkligen löjlig med ditt evinnerliga ädelmod! Jag säger dig på förhand, att om han kommer på tio stegs avstånd från båten, så krossar jag hans skalle med ett slag av åran.
— O av nåd, övergiv mig intet Av nåd… förbarma er över mig! skrek den unge mannen, vars flämtande andedräkt emellanåt, då hans huvud försvann under vågen, drev upp bubblor på den kalla vattenytan.
D'Artagnan, vars blick följt varje rörelse av Mordaunt, och som slutat sitt samtal med Aramis, reste sig upp.
— Min herre, ropade han till den stmmande, var god och avlägsna er. Er ånger är alltför färsk för att vi skulle kunna sätta tro till den. Kom ihåg, att fartyget, vari ni ville steka oss, ännu ryker några fot under vattenytan, och att er närvarande
