hålla honom som minister. Därför återstår oss blott en utväg… nämligen att klå upp honom ordentligt.
— Bra! sade koadjutorn. Herr de Beaufort låter höra sin vanliga vältalighet.
— Lyckligtvis rättar han med värjspetsen de bockar, han begår mot språket, sade Aramis.
— Bah! sade koadjutorn föraktfullt, jag kan försäkra er, att han under hela det här kriget visat sig mycket svag.
Även han drog nu värjan.
— Mina herrar, sade han, se där rycker fienden fram mot oss. Jag hoppas vi skola bespara honom halva vägen.
Och utan att fråga efter, huruvida man följde honom eller ej, galopperade han iväg.
Hans regemente, som kallades Corinthe-regementet efter namnet på hans ärkebiskopsstift, satte sig i rörelse bakom honom och började striden.
Hertig de Beaufort å sin sida kastade sitt kavalleri under befäl av herr de Noirmoutiers mot Etampes, där det skulle möta en av parisarna ivrigt väntad livsmedelstransport.
Herr de Chanleu, som förde överbefälet på platsen, höll sig redo att med kärnan av sina trupper avvärja stormningen samt till och med försöka ett utfall, om fienden blev tillbakadriven.
Efter en halvtimmes förlopp hade striden börjat på alla håll.
Koadjutorn, som var avundsjuk på de Beauforts rykte, hade ryckt fram och gjorde själv underverk av tapperhet. Man vet, att hans egentliga kallelse var svärdet, och att han kände sig lycklig, så ofta han fick tillfälle att draga det ur slidan, lika gott för vem eller för vad. Men om han också vid detta tillfälle väl fullgjorde sin plikt som soldat, uppfyllde han den däremot dåligt såsom överste. Med sju- eller åttahundra man störtade han fram mot tretusen, vilka i sin tur stormade fram i en enda fruktansvärd massa och lätt tillbakadrevo koadjutorns soldater, vilka kastades mot vallarna. Elden från Chan-
