rusade mot Aramis och riktade mot honom en värjstöt, vilken Aramis med sin vanliga skicklighet parerade.
— Ah, är det ni, herr de Châtillon! utropade chevaliern. Välkommen, jag väntade er just!
— Jag hoppas, alt jag inte låtit er vänta för länge, min herre, svarade hertigen, i alla fall är jag nu här.
— Herr de Châtillon, återtog Aramis, i det han ur hölstret drog fram sin andra pistol, som han sparat för detta tillfälle, jag tror, att om er pistol är avlossad, är ni dödens man.
— Nej, dess bättre är den inte avlossad, svarade Châtillon, i det han sporrade sin häst och med värjan i högsta hugg störtade på sin fiende.
Aramis väntade honom med det förfärliga leende som vid dylika tillfällen var honom eget, och Athos som såg Châtillon med blixtens snabbhet rusa på Aramis, öppnade munnen för att skrika: Skjut, men så skjut då! när skottet i detsamma avlossades. Châtillon utsträckte armarna och föll baklänges över hästryggen.
Kulan hade inträngt i bröstet genom urringningen på hans harnesk.
— Det är ute med mig, mumlade hertigen.
Han gled ned från sin häst på marken.
— Jag sa er det ju, min herre! Och nu gör det mig ont att jag så väl hållit mitt ord. Kan jag på något sätt hjälpa er?
Aramis beredde sig att stiga av hästen, då han helt plötsligt fick en häftig stöt i sidan. Det var en värjstöt, men harnesket avvärjde den.
Han vände sig om och fattade den nye angriparen om handleden. I detsamma höjdes samtidigt två rop, det ena från honom själv, det andra från Athos:
— Raoul!
Den unge mannen, som på samma gång igenkände chevalier d'Herblays ansikte och sin fars röst, sänkte genast sin värja. Flera ryttare vid parisarmén störtade i detta ögonblick på Raoul, men Aramis betäckte honom med sin värja.
— Han är min fånge! Vänd er mot andra! ropade han.
