— Det var inte heller meningen att jag skulle strida i dag, herr greve. Jag hade fått ett uppdrag till kardinalen och begav mig av till Ruveil, då jag såg hertig de Châtillon rycka fram till anfall och fick lust att storma fram vid hans sida. Han sade mig då, att två ädlingar vid parisarmén sökte mig och uppgav att den enes namn var greve de La Fère.
— Vad? Du visste, att vi voro här och ville ändå döda din vän, chevaliern?
— Jag kände inte igen chevaliern i hans rustning, sade Raoul rodnande, men jag borde ha känt igen honom på hans skicklighet och kallblodighet.
— Tack för artigheten, min unge vän, sade Aramis. Det hörs nog vem som givit er undervisning i belevenhet. Ni ämnar er alltså till Rueil, till kardinalen?
— Ja, jag har en depesch från prinsen till hans eminens.
— Då måste du överbringa den genast, sade Athos.
— Vänta litet, jag ber! sade Aramis. Intet falskt ädelmod, bäste greve! För tusan, vårt öde och än mer, våra vänners, beror kanske på den där depeschen.
— Men ynglingen får inte svika sin plikt, genmälde Athos.
— Först och främst är denne yngling nu vår fånge, det glömmer du, min vän, och det som vi nu göra, är vanligt i ärligt krig. Giv hit depeschen, Raoul!
Raoul tvekade och såg på Athos som för att i hans blickar läsa en förhållningsorder.
— Lämna ut depeschen. Raoul, sade Athos, du är chevalier d'Herblays fånge.
Raoul gav vika med en viss motvilja, men Aramis, mindre samvetsöm än Athos, grep ivrigt depeschen, genomläste den och lämnade den sedan till Athos.
— Du, sade han, som är en rättrogen, läs och se, och när du tänkt på saken, skall du kanske anse, att försynen själv fört detta brev i våra händer.
Athos tog brevet, rynkade på ögonbrynen, men tanken på att brevet kunde innehålla nägot om d'Artagnan, hjälpte honom att besegra den motvilja han kände för att läsa det.
