spår av en Aias från Telamon eller en Porthos. Låt oss stiga av, Athos, och undersöka den här klippan.
Båda hoppade av. Stenen hade synbarligen nedrullats i avsikt att därmed stänga vägen för ryttare. Den hade först lagts på tvären, men då de förföljande ryttarna mött detta hinder, hade de stigit av och med förenade krafter undanflyttat densamma.
De båda vännerna undersökte stenblocket på alla de sidor, de kunde se; det företedde emellertid ingenting ovanligt. De tillkallade då Grimaud och Blaisois, och det Iyckades nu alla fyra att vända om stenen. På den åt marken förut liggande sidan stod skrivet:
»Åtta dragoner förfölja oss. Om vi komma fram till
Compiègne, taga vi in på värdshuset Påfågeln. Värden är en av
våra vänner.»
— Det här var då åtminstone något bestämt, sade Athos.
Nu ha vi någonting att rätta oss efter. Låt oss därför genast
bege oss av till Påfågeln.
— Ja, svarade Aramis, men om vi skola komma dit, så är det bäst att låta våra hästar vila först; de äro redan stelbenta.
Aramis hade rätt. De stannade därför vid första värdshus de kommo till och läto hästarna få dubbelt mått havre, fuktad med vin. Man lät dem vila i tre timmar och begav sig därefter åter i väg. Ryttarna voro själva alldeles förbi av trötthet, men hoppet höll dem uppe.
Sex timmar senare redo Athos och Aramis in i Compiègne och uppsökte värdshuset Påfågeln.
De träffade här en hygglig värd, flintskallig och försedd med stor mage som en kinesisk avgud. De frågade honom, om han icke för några dagar sedan haft besök av två adelsmän, förföljda av dragoner. Utan att svara något, gick värden och tog fram ur ett skåp ett stycke av en värjklinga.
— Känner ni igen den här frågade han.
Athos kastade en blick på klingan.
— Det är d'Artagnans värja, svarade han.
