herr du Vallon, ville man, oaktat min uniform, eller kanske just därför, ha oss att ropa: Leve Broussel! Och bör jag säga er, monseigneur, vad man dessutom ville förmå oss att ropa:
— Ja, säg det, säg det!
— Ned med Mazarin! Seså, för tusan, nu är det sagt.
Mazarin smålog, men blev mycket blek.
— Och ni ropade?
— Nej, på min ära, svarade d'Artagnan, jag var inte vid röst. Herr du Vallon var hes och ropade inte heller. Då, monseigneur…
— Ja, vad hände då?
— Se på min hatt och min kappa!
D'Artagnan visade fyra hål i kappan efter kulor och två sådana i hatten. Porthos rock hade ristats upp i sidan av en hillebard, och ett pistolskott hade tagit bort hans plym.
— Diavolo! sade kardinalen tankfull, i det han med oföställd beundran betraktade de båda vännerna. Jag skulle hellre ha ropat, jag!
I detta ögonblick hördes oväsendet på gatorna ännu närmare. Mazarin torkade sin panna och såg sig omkring. Han hade god lust att gå fram till fönstret, men han vågade icke.
— Se efter vad som försiggår, herr d'Artagnan, sade han.
D'Artagnan gick fram till fönstret med sin vanliga sorglöshet.
— Vad nu då? utropade han. Marskalk de la Meilleraie kommer tillbaka utan hatt, Fontrailles bär armen i band, flera drabanter sårade… många hästar stupade. Men vad göra då skiltvakterna? De lägga an, som om de ämnade skjuta.
— Man har givit dem order att skjuta på folket, om det närmar sig Palais-Royal, sade Mazarin.
— Men om de giva eld, så är allt förlorat! utropade d'Artagnan.
— Vi ha ju gallerportarna.
— Gallerportarna! De kunna hejda folkmassan på sin höjd i fem minuter. De skulle snart rycka sönder, slå in, krossa dem. För tusan bövlar, skjut intet ropade d'Artagnan, i det han öppnade fönstret.
