draget. Alhos ansåg, att de borde vända sig direkt till minislern.
— Min vän, invände Aramis, vad du föreslår hedrar dig, men akta dig… vår säkerhet ligger just i det mörker, som omhöljer oss. Om vi på ett eller annat sätt giva oss tillkänna, för man oss ögonblickligen till våra vänner i någon mörk fängelsehåla, varur f-n själv inte skulle kunna hjälpa oss ut. Låt oss försöka att återfinna dem, inte genom någon olycklig tillfällighet, utan genom någon av oss uppgjord plan. Arresterade i Compiègne, ha de sedan förts till Rueil. Sedan de kommit till Rueil, ha de naturligtvis förhörts av kardinalen, som efter detta förhör antingen behållit dem kvar hos sig eller skickat dem till Saint-Germain. På Bastiljen äro de i alla händelser inte, emedan Bastiljen innehaves av frondörerna och Broussels son där för befälet. Låt oss därför inte förtvivla utan stanna här i Rueil, ty jag är övertygad om, att de finnas här. Men vad är det med dig? Du bleknar!
— Ja, svarade Athos med orolig röst, jag påminer mig nu, att kardinal Richelieu på slottet Rueil låtit inrätta en förfärlig oubliette.[1]
— Åh, var lugn, sade Aramis, Richelieu var en adelsman, till börden allas vår like och till ställningen vår överman. Han kunde som en konung taga de förnämsta av oss för huvudet och därvid få det att vackla på deras axlar. Men Mazarin är en stympare, som på sin höjd kan ta oss i kragen som en polisbetjänt. Var därför lugn, min vän, jag står vid vad jag sagt, att d'Artagnan och Porthos befinna sig levande och oskadda i Rueil.
— Gott, återtog Athos, vi måste hos koadjutorn utverka oss tillstånd att få bevista sammankomsterna och skola på så sätt utan hinder komma in i Rueil.
— Tillsammans med de där bläcksuddarna! Vad tänker du på, min vän! Tror du väl, att de skulle alls bry sig om
- ↑ En oubliette var ett slags mörk fängelsehåla med blindlucka, varigenom de personer nedstörtades, vilka man i hemlighet ville göra sig av med. Ö. a.
