få återse sina vänner. Han dröjde därför i ett av de rum, som lågo näst intill kabinettet, vari han haft företräde, och väntade på, att man antingen skulle föra honom till d'Artagnan och Porthos eller dem till honom.
Under det han väntade, hade han närmat sig fönstret och blickade tankspritt ut på gården. Han såg parisarnas deputation anlända, vilken nu kom för att efterfråga platsen för underhandlingarna och uppvakta drottningen. Där funnos parlamentsråd, presidenter, advokater och militärer. En vördnadsbjudande eskort väntade dem utanför gallergrindarna.
Athos skärpte plötsligt sin uppmärksamhet, ty mitt i denna skara hade han trott sig igenkänna någon… då han i detsamma kände ett lätt slag på axeln. Han vände sig om.
— Ah, herr de Comminges! sade han.
— Ja, herr greve, det är jag, och jag är hitsänd i ett uppdrag, för vilket jag får beklaga och be er om ursäkt.
— Vad då för uppdrag, min herre? frågade Athos.
— Var god och lämna mig er värja, herr greve!
Athos smålog, öppnade fönstret och ropade:
— Aramis!
En adelsman vände sig om; Athos hade ej misstagit sig — det var Aramis. Han hälsade vänskapligt på greven.
— Aramis, sade Athos, man arresterar mig.
— Gott! svarade Aramis lugnt.
— Min herre, återtog Athos, i det han vände sig till Comminges och artigt räckte honom värjfästet, se här min värja. Var god och förvara den omsorgsfullt, så att ni må kunna återställa den till mig, då jag slipper ut ur fängelset. Jag sätter stort värde på denna värja, ty konung Francois I skänkte den åt min farfar. På hans tid väpnade man ädlingar, man avväpnade dem ej. Vart skall ni nu föra mig?
— Först till mitt rum. Drottningen bestämmer sedan er vistelseort.
Athos följde Comminges utan att tillägga ett ord.
