— Stanna då kvar, min herre, Jag önskar ingenting annat, men tillåt då inte, att man förolämpar mig.
— Ni menar upprorsmakarnas anspråk och den ton, varmed de uttala dem? Tålamod! De ha nu valt ett område, på vilket jag är skickligare general än de, nämligen underhandlingarnas. Vi skola besegra dem blott därmed att vi draga ut på tiden. De lida redan hungersnöd, och om åtta dagar blir det ännu värre.
— Ack ja, det vet jag nog, men det är inte frågan om dem nu; det är inte de, som tillfoga mig de mest kränkande förolämpningarna.
— Ah, jag förstår. Ni menar de hågkomster, som de tre eller fyra adelsmännen ständigt framkalla. Men vi ha dem ju nu fångna, och de äro just tillräckligt brottsliga för att kunna hållas kvar i fängelse, så länge vi önska. En enda är ännu inte i vårt våld och trotsar oss, men för knäveln, vi skola nog förena honom med hans kamrater! Vi ha lyckats med svårare saker än så! Först och främst har jag av försiktighet inspärrat de två obändigaste i Rueil, helt nära mig, under mina ögon, så att jag kan nå dem med handen. I dag förenas den tredje med dem.
— Så länge de sitta fångna är det nog gott och väl, svarade Anna av Österrike, men en vacker dag slippa de kanske ut…
— Endast om ers majestät själv försätter dem i frihet.
— Ah, sade drottningen, i det hon besvarade sin egen tanke, här saknar man ändå Paris.
— Varför det?
— För Bastiljens skull, som är så säker och tystlåten.
— Madame, med underhandlingarna få vi fred, med freden få vi Paris och med Paris få vi Bastiljen… där komma våra fyra storskrytare att sitta till sin död.
Anna av Österrike rynkade lätt på ögonbrynen, under det Mazarin kysste hennes hand till avsked.
Mazarin gick ut efter denna halvt ödmjuka, halvt artiga hälsning. Anna av Österrike följde honom med blicken, och
