— Min vän, svarade d'Artagnan, vet du varför pastejbagare själva aldrig baka?
— Nej, svarade Porthos, men jag vill gärna veta det.
— Jo, därför att de frukta att i sina lärlingars närvaro bränna vid några tårtor eller förstöra några krämer.
— Nå, i så fall…
— I så fall skulle man göra narr av dem, och det går inte an, ser du, för en pastejbagarmästare, som är mån om sitt anseende.
— Men i vad avseende likna vi de där pastejbagarna?
— Jo, i det avseendet, att vi i fråga om äventyr aldrig böra misslyckas eller göra oss löjliga. Det är inte länge sedan vi misslyckades i England, vi blevo slagna, och det var en fläck på vårt rykte.
— Av vem blevo vi då slagna?
— Av Mordaunt.
— Ja, men vi dränkte herr Mordaunt till sist.
— Det är sant, och det skall i någon mån upprätta oss i eftervärldens ögon, såvida eftervärlden kommer att sysselsätta sig något med oss. Men hör på, min käre Porthos, ehuru herr Mordaunt visst inte var att förakta som fiende, så tycks mig herr Mazarin vara långt farligare, och vi kunna inte dränka honom så lätt. Låt oss ta oss till vara och hålla god min, för vi två kunna väl vara lika goda som åtta andra, tillade han med en suck, men vi kunna ändå inte jämföras med de fyra, du vet.
— Det har du rätt i, svarade Porthos, suckande, även han.
— Nåväl, Porthos, gör du som jag: gå här fram och tillbaka, tills vi fått någon underrättelse om våra vänner eller fått någon god idé; men sov inte titt och tätt som du gör; ingenting nedtynger sinnet så mycket som dylikt sovande. Och det öde, som väntar oss, blir kanske inte så svårt, som vi först föreställde oss. Jag tror inte, att Mazarin tänker på att låta halshugga oss, emedan han inte kan göra det utan rättegång, och rättegången skulle väcka uppseende och våra vänner skulle då inte låta herr Mazarin hållas.
— Vad du resonerar väl! sade Porthos med beundran.
