övertygat dem om att saken var av allvarligaste beskaffenhet, och att det för ingen del var frågan om något skämt.
— Nu, sade d'Artagnan, vill du väl gärna veta avsikten med det här, Porthos?
— Det tror jag, det!
— Nåväl, vi stiga ned på gärden, intaga de där båda herrarnas plats och promenera fram och tillbaka.
— Mycket gärna, synnerligast som det inte just är så varmt.
— Om ett ögonblick ropar kammartjänaren vakten, liksom han gjorde i går och i förrgår.
— Och då svara vi?
— Nej, tvärtom, vi svara inte.
— Som du vill, jag är inte så angelägen om att svara.
— Vi svara således inte; vi trycka blott ned hatten på huvudet och följa hans eminens.
— Vart då?
— Dit han går… till Athos. Tror du han blir ledsen över att få se oss?
— Aha! utbrast Porthos. Nu förstår jag!
— Jubla inte för tidigt, Porthos, vi äro inte ännu vid målet! sade gascognaren i skämtsam ton.
— Och sedan? Vad händer sedan?
— Följ mig bara, svarade d'Artagnan. Den, som lever, får se!
Han kröp ut genom öppningen och gled lätt ned på gården.
Porthos följde efter samma väg, ehuru med större möda och mindre snabbhet.
De båda i rummet bundna soldaterna darrade av fruktan.
Knappt hade d'Artagnan och Porthos satt fötterna på marken, förrän en dörr öppnades och kammartjänarens röst ropade:
— Vakten!
I detsamma öppnades även dörren till vaktrummet och en röst ropade:
— La Bruyère och du Barthois, kom nu!
— Det tycks, som om jag hette la Bruyère, sade d'Artagnan.
— Och jag du Barthois, tillade Porthos.
