— Ah, diavolo! sade han. Jag glömde Comminges råd. Jag måste kalla hit soldaterna och ställa dem vid denna dörr för att inte råka i den där djävulens våld. Jag får väl lov att återvända då!
Med en rörelse av otålighet vände han sig om för att gå tillbaka samma väg han kommit.
— Gör er inte det besväret, monseigneur, sade d'Artagnan, i det han med hatten i hand och det artigaste leende bugade sig, vi ha följt ers eminens steg för steg och äro nu här.
— Ja, vi äro här, instämde Porthos med samma artiga hälsning.
Mazarin riktade sina förfärade blickar än på den ene, än på den andre, igenkände båda och släppte sin lykta med en flämtning av förskräckelse.
D'Artagnan tog upp lyktan, som dess bättre ej slocknat i fallet.
— Ah, så oförsiktigt, monseigneur! sade han. Det är inte gott att gå utan ljus här. Ers eminens kunde stöta emot något träkar eller falla i någon grop.
— Herr d'Artagnan! flämtade Mazarin, som ej förmådde hämta sig från sin bestörtning.
— Ja, monseigneur, just densamme, och jag får äran presentera min vän herr du Vallon, för vilken ers eminens förut hade godheten att så livligt intressera sig.
D'Artagnan lät skenet falla på Porthos glättiga ansikte; denne började nu förstå allt och kände sig helt stolt.
— Ni ämnade er in till greve de La Fère, fortfor d'Artagnan. Låt oss inte störa er, monseigneur. Var god och visa vägen, så skola vi följa er.
Mazarin återvann småningom sin fattning.
— Ha ni varit länge här i orangeriet, mina herrar? frågade han med darrande röst, i det han tänkte på det besök han avlagt i sin skattkammare.
Porthos öppnade sin mun för att svara, men d'Artagnan förekom honom.
