förlägenhet, skall jag föra henne till Rueil, släppa in henne i orangeriet och visa henne en viss fjäder, som sätter ett pomeransträd i rörelse.
— Nog, min herre, nog! mumlade kardinalen. Var är fördraget?
— Här är det, svarade Aramis.
— Ni finner att vi ändå äro ädelmodiga, sade d'Artagnan, ty vi kunde för visso draga mycken fördel av en sådan hemlighet.
— Skriv då under! sade Aramis, i det han räckte kardinalen en penna.
Mazarin steg upp och gick några ögonblick fram och tillbaka, snarare tankfull än nedslagen. Därefter stannade han plötsligt och sade:
— Men när jag har skrivit under, mina herrar, vad har jag då för säkerhet?
— Mitt hedersord, min herre, svarade Athos.
Mazarin spratt till, vände sig mot greve de La Fère, betraktade ett ögonblick detta ädla och redliga ansikte och sade, i det han tog pennan:
— Det är mig nog, herr greve!
Han undertecknade.
— Och nu, herr d'Artagnan, tillade han, gör er i ordning att fara till Saint-Germain med ett brev från mig till drottningen.
