men de kunde ingenting annat upplysa om, än vad de visste, det vill säga hur de blivit gripna, bundna och avklädda. Men vad Porthos och d'Artagnan företagit, sedan de gått ut samma väg, som soldaterna kommit in, därom voro de lika okunniga som slottets alla övriga invånare.
Bernouin ensam visste något mer än de andra. Då han ej såg sin herre återvända och hörde klockan slå tolv på natten, hade han gått in i orangeriet. Redan vid första dörren, som var barrikaderad med möblerna, hade han fattat misstankar. Han hade sedan funnit dörrarna i korridoren öppna, ävensom dörren till Athos rum och ytterdörren till parken. Då han kommit dit, var det lätt att spåra fotstegen i snön. Han såg att dessa steg förde till muren; på andra sidan om denna återfann han dem, såg sedan spår efter hästhovar och därefter märken efter en hel kavalleritrupp, som avlägsnat sig bortåt Enghien.
Från denna stund hade han ej betvivlat att kardinalen bortrövats av de tre fångarna, och han hade skyndat till Saint-Germain för att underrätta drottningen om vad som hänt.
Anna av Österrike hade ålagt honom tystnad; hon hade endast tillkallat hans höghet prinsen, för vilken hon omtalade allt, och prinsen hade genast skickat ut femhundra ryttare, med order att noga undersöka trakten och att till Saint-Germain återföra varje misstänkt trupp, som avlägsnade sig från Rueil i vilken riktning som helst.
Som d'Artagnan ej utgjorde någon trupp, enär han var ensam, och som han ej avlägsnade sig från Rueil utan i stället begav sig till Saint-Germain, fäste man sig ej vid honom. och hans resa mötte intet hinder.
Den första person, vår ambassadör varseblev vid sitt inträde på gården till det gamla slottet, var Bernouin själv, som stod i dörren och väntade underrättelser om sin försvunne herre.
Vid åsynen av d'Artagnan, som red in på borggården, gnuggade Bernouin sina ögon. Men d'Artagnan nickade vänligt åt honom, kastade tygeln åt en betjänt, som gick förbi,
II. M. S. 29
