D'Artagnan, ännu på knä, återlämnade till drottningen, med en av stolthet och manlig oförskräckthet lågande blick, alla dessa handlingar, som kostat honom så mycken möda att erhålla.
Det finnes ögonblick — ty om icke allt är gott, så är åtminstone icke allt ont här i världen — det finnes ögonblick, då även i de mest förtorkade och kalla hjärtan en ädel känsla spirar, när den vattnas från tårarna av någon djup rörelse, men som dock lätt kväves av högmodet och beräkningen, såvida den inte genast av en annan känsla omhuldas i sin brodd. Anna befann sig nu i ett sådant ögonblick.
Då d'Artagnan gav vika för sin egen rörelse, vilken var i överensstämmelse med drottningens, fullbordade han sitt verk med den finaste diplomati, varför han också genast belönades för sin skicklighet eller sin oegennytta, allt eftersom man vill tillskriva hans förstånd eller hans hjärta bevekelsegrunden till denna handling.
— Ni har rätt, min herre, sade Anna, jag har misskänt er. Se här de underskrivna handlingarna, vilka jag frivilligt återger er. Gå nu strax och återför kardinalen till mig.
— Madame, svarade d'Artagnan, för tjugu år sedan, ty jag har gott minne, hade jag den stora äran att bakom ett draperi på Hotel de Ville få kyssa en av edra vackra händer.
— Se här den andra, svarade drottningen, och för att den vänstra handen inte må vara mindre frikostig än den högra (hon tog från sitt finger en diamantring, liknande den förra) så tag och bevara denna ring som ett minne av mig.
— Madame, svarade d'Artagnan, i det han reste sig upp, jag hyser nu blott en önskan, nämligen att det första, ni begär av mig, måtte vara mitt liv.
Och med den hållning, som var honom egen, steg han upp och gick.
— Jag har verkligen misskänt dessa män, mumlade Anna av Österrike, då hon såg d'Artagnan avlägsna sig, och nu är det bra sent att begagna dem; om ett år är konungen myndig.
— — —
