— Stannar vicomte de Bragelonne kvar i Paris? frågade hon, sedan Athos äntligen lyckats lugna henne något.
— Vad tycker ni han bör göra?
— Anförtro honom åt mig!
— Nej, min fru, svarade Athos, ifall ni glömt historien om Ödipus, kommer jag likväl ihåg den.
— Ni är i sanning alltför artig, herr greve, och jag skulle gärna vilja tillbringa en månad på ert vackra gods.
— Är ni inte rädd att då skaffa mig många avundsmän, hertiginna? frågade Athos artigt.
— Nej, greve, jag far dit inkognito, under namnet Marie Michon.
— Ni är bedårande, min fru, och jag skall bli förtjust att få mottaga er.
I detta ögonblick inträdde Raoul; han kom för att meddela dem, att hans vän, greve de Guiche, underrättat honom, att konungens, drottningens och ministerns högtidliga intåg i Paris skulle äga rum följande dag.
Redan tidigt följande morgon gjorde hovet verkligen sina förberedelser att lämna Saint-Germain.
Kvällen förut hade drottningen skickat efter d'Artagnan.
— Min herre, sade hon till honom, man försäkrar mig, att Paris ännu inte är lugnt. Jag fruktar för konungen, var god och håll vakt vid högra vagnsdörren.
— Var lugn, ers majestät, svarade d'Artagnan, jag ansvarar för konungen.
Han bugade sig för drottningen och gick.
Då han kom ut från drottningen, infann sig Bernouin och förkunnade, att kardinalen väntade herr d'Artagnan i och för en viktig angelägenhet.
D'Artagnan gick genast in till kardinalen.
— Min herre, sade denne, man talar om nya upplopp i Paris. Jag sitter till vänster om konungen, och som faran egentligen hotar mig, så var god och rid vid vänstra vagnsdörren.
— Var lugn, ers eminens, svarade d'Artagnan, man skall ej röra ett hår på ert huvud.
