ty den gjordes av beväpnade män. Man märkte, att denna rörelse ej var tillfällighetens verk utan beräknad av ett fientligt sinne, som här ordnat ett angrepp.
De båda hoparna anfördes av var sin chef, av vilka den ene tycktes tillhöra tiggarnas samfund, den andre igenkändes, oaktat sitt bemödande att härma det lägre folkets skick, ganska lätt såsom en adelsman.
Båda handlade tydligen efter en och samma plan.
Ett våldsamt tumult uppstod, som genljöd in i den kungliga vagnen; därpå skallade tusentals rop, som bildade ett uthålligt skrän och avbröts av några bösskott.
— Hitåt musketörer! röt d'Artagnan.
Eskorten delade sig i två rader; den ena red till höger den andra till vänster om vagnen; den ena kom d'Artagnan, den andra Porthos till hjälp.
Ett handgemäng uppstod, så mycket förfärligare, som det var utan syftemål, så mycket olyckligare som man ej visste för vad e!ler för vem man slogs.
Som alla pöbelrörelser var anfallet av denna folkmassa fruktansvärt; de föga talrika musketörerna, vilkas led brutits, kunde mitt i folkhopen ej manövrera sina hästar och började hårt ansättas av massan.
D'Artagnan ville fälla ned läderskärmarna på vagnen. men den unge konungen sträckte ut sin arm och sade:
— Nej, herr d'Artagnan, jag vill se!
— Ers majestät vill se? sade d'Artagnan. Nåväl, se då!
Med den vildhet, som gjorde honom så fruktansvärd, vände d'Artagnan sig om och rusade på upploppets anförare, vilken med en pistol i ena handen och en stor värja i den andra, sökte bryta sig väg till vagnsdörren.
— Giv rum! skrek d'Artagnan. Giv rum!
Vid denna röst upplyfte mannen med pistolen och den stora värjan sitt huvud, men det var för sent; d'Artagnans stöt hade träffat och värjan genomborrat hans bröst.
— Ah, min Gud! utropade d'Artagnan, i det han för sent sökte hejda sin stöt. Vad tusan skulle ni göra här, greve?
— Ful!borda mitt öde, svarade Rochefort, i det han sjönk
II. M. S. 30
