— Vad står nu på igen? frågade han.
I detta ögonblick rusade Comminges in i salongen.
— Förlåt, madame, sade han, men folket har klämt ihjäl skiltvakterna mot gallergrindarna, och i denna stund stormar det portarna. Vad befaller ni?
— Hör, sade Gondy.
Vågornas brus, åskans dån, vulkanens rytande äro ett intet mot den storm av vilda rop och tjut, som i detta ögonblick uppsteg mot himlen.
— Vad jag befaller? upprepade drottningen.
— Ja, tiden är dyrbar.
— Hur många man har ni i Palais-Royal?
— Sexhundra man.
— Ställ hundra man omkring konungen och sopa med resten bort hela denna pöbel.
— Vad gör ni, madame? sade Mazarin.
— Gå! befallde drottningen.
Comminges gick ut med soldatens blinda lydnad.
I detsamma hördes ett fruktansvärt brak; en av portarna började giva efter.
— Åh, madame, sade Mazarin, ni störtar oss alla i fördärvet, konungen, er själv och mig!
Vid detta rop, som kom från det innersta av kardinalens förfärade själ, greps även drottningen av fruktan; hon kallade Comminges tillbaka.
— Det är för sent, sade Mazarin, i det han slet i sitt hår, det är för sent!
Porten gav vika, och man hörde pöbelns vilda jubelrop. D'Artagnan drog sin värja och gav Porthos en vink att göra detsamma.
— Rädda drottningen! ropade Mazarin, i det han vände sig till koadjutorn.
Gondy störtade fram till fönstret och öppnade det. Han såg Louvières i spetsen för tre eller fyratusen man.
— Tillbaka! skrek han. Ej ett steg längre! Drottningen skriver under.