— Lämna mig, sade hon, ni är ingen man!
Därpå gick hon ut ur salongen.
— Det är ni, som inte är någon kvinna, mumlade Mazarin.
Efter en stunds eftersinnande påminde han sig, att d'Artagnan och Porthos voro där, och följaktligen borde ha hört allt. Han rynkade ögonbrynen, gick rakt fram till dörrdraperiet och lyfte upp det. Kabinettet var tomt!
Vid drottningens sista ord hade d'Artagnan tagit Porthos vid handen och dragit honom med sig ut i galleriet.
Mazarin trädde nu också ut i galleriet och fann där de båda vännerna, som spatserade av och an.
— Varför gick ni ut ur kabinettet, herr d'Artagnan? frågade Mazarin.
— Därför att drottningen befallde, att alla skulle avlägsna sig, svarade d”Artagnan, och jag trodde, att befallningen gällde oss såväl som de andra.
— Ni har alltså varit här…?
— En kvart ungefär, svarade d'Artagnan, i det han blinkade åt Porthos för att denne ej skulle motsäga honom.
Mazarin märkte detta tecken och vart övertygad om att d'Artagnan sett och hört allt, men han kände sig likväl tacksam för denna finkänsliga osanning.
— Ni är verkligen den man jag sökte, herr d'Artagnan, och ni liksom er vän kunna räkna på mig.
Därefter hälsade han de båda vännerna med sitt mest behagliga leende och gick in i sitt kabinett, lugnare än förut, ty så snart Gondy gått ut, hade tumultet där ute upphört som genom ett trollslag.
